Exemplar fick fång för lite mer 2 år sen. Jag har aldrig varit så sjukt rädd som då.. Till sommaren hade han blivit bättre, men han hade tappat allt vad muskler hette och blev tunn. Trots detta så anmälde jag oss till en tävling, en trail d, enklaste klassen (som det var innan de gjorde om systemet till A-E). Jag ville att han skulle få komma ut och se något annat än gården för jag vet att han tycker om att komma till nya ställen och en trail klass är inte fysiskt ansträngande. Vi hade travat en del innan tävlingen och galopperat hela tre varv.. x) Vi var knappast i bra form, men jag brydde mig inte om det, vi var bara där för att komma ut och ha kul.

Jag kommer inte ihåg banan riktigt, men vi genomförde den hyffsat bra. Jag var nöjd, jag krävde inte att han skulle klara det lika bra som förr. Så när vi står där på prisutdelningen så ropar de upp fjärde placering, tredje, andra... Första tanken blev "men hur kunde vi bli diskade? Jag bytte tygelhand som jag skulle, vi gjorde banan i rätt ordning, det var åt rätt håll i lådan, jag rörde aldrig hästen..." Men vi kom på första plats. Vi vann.

Innan Xet blev sjuk så kunde jag ligga och drömma om att vi vann en tävling. Det spelade inte så stor roll för mig om det var lägsta klassen och gör inte det fortfarande. När jag tävlar är jag ute efter att visa min häst från dess bästa sida och framför allt så vill jag att folk ska tänka "vilken duktig häst! En sån vill jag ha!" när de ser Xet och Mary. Det som för mig var så stort och minnesvärt med det här var att vi vann över de vi vanligtvis alltid kom under.. Även fastän vi hade tränat kanske 7 gånger och galopperat endast 3 varv, så slog vi flera hästar som är duktiga, iaf. två av dem vet jag har varit norrlandsmästare flera gånger.. Vi fick till och med högre poäng på själva galoppen än en av de hästarna vilket jag finner förvånansvärt otroligt med tanke på hur dålig Xets galopp var då! Samma häst vann flera klasser efter det, så jag var så stolt över min farbror!

Jag tror det var länge sen någon körde ett sånt fartfyllt och okontrollerat ärevarv som vi gjorde då, men jag brydde mig inte för både jag och Xet tyckte det var så jävla kul! Visst, nu är det säkert flera som tänker att "det var ju bara en d-klass", men det var stort för mig. Att gå från att ha tre dagar på sig, annars avlivning, till att gå och vinna över flera andra duktiga hästar... Det var då jag insåg att det inte finns något som är omöjligt.

"Det finns inga gränser förutom de du själv sätter" sa en vis man.