Jag har börjat inse vad jag vill mer och mer under tiden jag är här på praktiken...  Också framför allt så har jag insett att jag inte är så fäst vid "hemma". Nu när jag har suttit här och funderat och upplevt en del så har jag kommit fram till att jag har inte så mycket där hemma som håller mig kvar. Jag trivs rent ut sagt med att inte vara hemma... Så länge jag kan ta med mig Exemplar så spelar det ingen roll vart jag är.
Visst vill jag träffa de där hemma och det är ett bra ställe att bo på och allt. Men jag känner inte längre att jag dras mellan att vara hemma och åka nånstans. Jag känner mer att jag vill åka nånstans och att jag inte skulle sakna hemma så mycket. Människorna, visst, många skulle jag sakna. Alla grejer där hemma, jorå.
Men att internet här ute är segt, att tvn bara har 3 kanaler och ibland försvinner ljud eller bild, att det inte är så nära till stan, att jag inte har så mycket bekvämligheter, det gör mig ärligt talat ingenting. För här får jag sköta mig själv, ingen som lägger sig i och har en jävla massa åsikter. Jag kan vara mig själv och bli accepterad och respekterad för det. Ingen bryr sig om vad jag har i bagaget, ingen bryr sig om hur jag ser ut. Det som uppskattas är det som jag anser är det viktigaste: att man jobbar hårt, har humöret uppe och är trevlig. Sen att man kan ha sina dagar, det kan alla, inget konstigt. Man pratar lite om det, sen skämtar man och sen är allt bra. Det är precis så jag vill ha det.