Varför är det så att alltid när jag köpt något jag velat ha länge, så måste mina föräldrar klaga och skälla på mig? I flera år har jag velat ha ett par svarta läder klackstövlar med rundad tå. Idag hittade jag ett par som faktiskt var sköna att gå i och passade min lyktstolps-liknande ben (det är inte kul att ha smala ben med formen av en lyktstolpe för det finns inga stövlar vars skaft passar, de är alltid förstora...). De var dessutom snygga med några fina extra band osv. Vad är det första jag får höra när jag kommer hem?
"STÖVLAR?! Men du kan ju inte köpa stövlar på sommaren! Och hur många stövlar har du inte redan?! Va?! Hur ofta använder du dem, va?!"
Jag har ett par klackstövlar, bruna. Jag har ett par svarta stövlar utan klack som jag har på vintern. Japp. Med tanke på hur många stövlar de flesta andra tjejer i min ålder har, tycker jag inte att det är hela världen. Speciellt med tanke på hur svårt det är att hitta klackskor i allmänhet för mig med mina satans jävla tåknölar och lyktstolps-benen.
Jag köpte en lila tröja med 3/4 ärm, med några knappar, lång som man kan ha tights under. "Men den där ser ju precis ut som den du har redan" hette det. Jag gillar den typen av tröjor, förlåt för det då. Tröjan hon syftar på är för övrigt med knappar hela vägen, blå och som jag igår upptäckte har ett stort hål i armbågen.
Det här är händer ungefär varje gång jag köper något.